Det blir säkert bra med innebandyn. Men det skär till i bröstet varje gång jag inser att jag faktiskt inte kan spela. Någonting dör i mig varje gång jag tänker på hur länge det är kvar tills jag är fullt återställd med ett nytt korsband. Avundsjukan tar över mig varje gång jag ser hur andra spelar, skrattar och njuter av tiden dem spenderar med sitt lag.

För er som tycker att det inte är en sån stor sak, försök då att leva utan det ni älskar mest i hela världen, sen kommer ni se att det är långt ifrån simpelt.

dumma jävla innebandyfjolla,
varför valde du den värsta knä-skade-sporten ever????