KOM IHÅG ATT LEVA.
den här stan som gör mig så hög, den här stan kan få mig så låg
Dem där små, egentligen obetydliga, sakerna som förgyller vardagen på ett besynnerligt sätt. Kanske ett speciellt leende, ett nyinköpt klädesplagg eller en oerhört god middag. En varm hand på kinden eller en klapp på axeln. Ett rörande sms som får hjärtat att stanna till utav känslor. Men främst av allt, dina vänners blickar som ser igenom fasaden. Inga ord behövs, dom förstår ändå. Sådana saker får mig att överleva det annars så gråa vardagslivet.
Ljuset i tunneln, det är ni.
En helt ny nivå av kärlek.
För mig handlar det om att skapa fler, bättre minnen med de människorna som får mig att skratta. Det finns en anledning till varför dem stått vid min sida i alla dessa år. Att umgås med dem och skratta tills man ligger på golvet och gråter av lycka är den bästa medicinen som finns.
Självständig. Oberoende. På egna ben.
Förväntansfull.
michaela forni
"Jag ser ljust på framtiden. Det är så mycket roligt som händer just nu. Jag inser att det är det som är min räddning. Och nej, jag trivs inte i min livssituation just nu men med tanke på allt som händer vet jag att jag snart gör det igen. Jag längtar så mycket efter allt som kommer att hända. Och jag kommer aldrig att tappa hoppet om kärlek. Jag har insett att jag verkligen är en förhållandetjej. Jag älskar att vakna upp med någon på morgonen och komma hem till någon om kvällen. Jag älskar att ha någon som bryr sig om mig och som jag får bry mig om. Att ge och att ta. Jag längtar tills jag har någon som kommer och räddar mig när jag är ledsen och som får mig att känna mig som en bättre människa än jag kanske egentligen är. Jag längtar efter två tandborstar och att få köpa hem riktig mat som jag äter med någon annan än mig själv. Jag längtar efter att få känna mig liten och vara lilla skeden. Någon som ibland inte kan låta bli att slita av mig kläderna när jag stiger innanför dörren. Jag älskar kärlek och jag längtar tills jag får känna det igen, men så länge jobbar jag på att bota ångesten och njuta av det liv jag har. Som innehåller helt otroliga vänner, den bästa familjen, en vacker lägenhet, spännande äventyr och nätter fyllda av dans. Skratt, tisdagsmiddag i sängen och sms.
Jag har gjort mod av sorgen och börjat agera
(och det är läskigt som fan)"
http://stureplan.se/bloggar/michaela
Det hade lika gärna kunnat vara jag som skrev det där. Så bra skrivet, I fucking love you. Följ hennes blogg, en av sveriges bästa skribenter i min mening.
hang in there
Framtiden. Det är bara ett år kvar till studenten och tiden går alldeles för fort. Snart står min klass där och kastar hattar, sjunger och gråter. Jag blir lite fundersam över människor som redan nu panikslaget hetsar över vad dem ska ta vägen efter studenten, vänta och se bara! Själv har jag no fucking idea vad jag vill göra med mitt liv. Och inte gör väl det något? En sak vet jag dock, klarar jag gymnasiet så klarar jag allt. Det gäller att kämpa nu in i det sista för min framtid tog sina första steg samma dag jag började på JENSEN. Såååå mina vänner, ikväll ska jag njuta av ett MVG på min uppsats och plugga. You know why? För jag vill komma någonstans här i livet. och min motivation och viljestyrka ska ta mig dit.
ni är alla likadana och jag hatar er.
Som ett slag i magen.
Ja, eftersom mitt knä bestämt sig för att försvåra mitt liv så mycket som möjligt är det fortfarande inte bra. Ett rent helvette är vad det är. Varje gång jag åker hem ifrån sjukhuset säger dom till mig "Nu hoppas vi att det här är sista gången vi ser dig här!". Och så skrattar läkarna, jag med. För det skulle ju vara ironiskt om jag faktiskt skulle komma tillbaka tänker vi obekymrat. Trots det återvänder jag ALLTID till Löwenströmska sjukhuset. För mitt knä är värre än vi någonsin anat. Next up: ännu en magnetröntgen. Operation? Vi får se. Vill inte, inte igen.
du kunde aldrig laga mig, kanske var jag för trasig trots allt
jag är en sån som kan ta mig upp ur det djupaste diket.
en överlevare. det vet både du och jag. ingenting ska få
förstöra mig. någonsin. och jag vet att jag kommer må
bra igen. någon dag. jag räddar mig själv.
så mycket mer.
jag har världens finaste och bästa mami.
Jag ska göra nånting, jag ska slå er med häpnad, gå över en gräns jag ska bryta mig ut
erfarenheter
Hur jag gör för att överleva just nu:
1. Är aldrig ensam.
2. Jobbar så mycket det bara går.
3. Fokuserar på skolan.
4. Fast egentligen är mina vänner livlinan tills vidare.
inget utan er
Tack för att ni lagade mig när jag var krossad.
Tack för att ni pusslade ihop mitt liv igen.
Tack för att ni höll mig i handen och torkade bort mina tårar.
Tack för att ni reparerade min trasiga själ.
Tack för att ni inte lät mig ge upp.
17.34
Today: Kämpade mig till kyrkogården för att besöka min saknade vän jennifers grav. Lika jobbigt varje gång. Men gud vad jag behövde åka dit. Satt där i ett par timmar innan jag bokstavligen drog upp mig själv ur tårar och elände och styrde stegen hemåt.
jag vet att allting kommer ordna sig, om jag får somna bredvid dig.
Dagen är okej men på natten blir det svårt.
Någonstans finns min plats.
Dagen spenderades med vännerna och kvällen med min älskling. Två ord beskrivande för kvällen: OC & ballerinakladdkaka. Jovars.
Imorgon är det alltså dags för min tredje och förhoppningsvis sista knäoperation. Gick tillbaka i mitt bloggarkiv och hittade det här som skrevs dagen innan den förra operationen:
"Okej. Jag är helt jävla vettskrämd. Orkar inte med det här, inte nu. Tankarna är för många och alternativen är för få. FUCKING HATE THIS SHIT. Hatar mitt jävla knä"
Idag, dagen innan, känner jag inte likadant. Kommer ihåg hur jag låg och grät på golvet för jag inte ville gå igenom en operation. Känslan att vara grå, kall och livlös.
Jag vet inte om det har med uppgivenhet att göra, att jag inte känner mig sådär rädd idag. Likgiltighet är vad jag känner. Tomhet. Dom kan få skära, böja, trycka och dra hur mycket dom vill i mitt knä för det spelar inte längre någon roll. Det har gått för långt nu, jag är bortom räddningen för att komma tillbaka till min älskade sport. Det är för sent. Och därför känns det inte lika skrämmande idag. Nu kämpar jag istället för att kunna leva ett normalt liv, kunna dansa på fester, åka skidor, träna på mina villkor osv. Drömmen om en framtida innebandykarriär togs ifrån mig samma dag som morgondagens operation slogs fast.
Jag får ta vara på det jag har istället. Jag vill tro att jag har haft min otur nu och det kan faktiskt bara bli bättre för min del. Jag kommer bli bra igen. Det kommer fungera. Smärtan försvinner.
Nu har jag precis duschat i descutan (bakteriedödande medel som kan jämföras med vodka) och ska lägga mig i sängen. Har börjat fasta nu också, ingen mat och dryck nu förrän efter operationen. För att öka narkosens förmåga tror jag.
Vi hörs när vi hörs.
det bästa jag vet
.
sanningen är att utan dig är jag ingenting värd.
