Dagen spenderades med vännerna och kvällen med min älskling. Två ord beskrivande för kvällen: OC & ballerinakladdkaka. Jovars.

Imorgon är det alltså dags för min tredje och förhoppningsvis sista knäoperation. Gick tillbaka i mitt bloggarkiv och hittade det här som skrevs dagen innan den förra operationen:

"Okej. Jag är helt jävla vettskrämd. Orkar inte med det här, inte nu. Tankarna är för många och alternativen är för få. FUCKING HATE THIS SHIT. Hatar mitt jävla knä"

Idag, dagen innan, känner jag inte likadant. Kommer ihåg hur jag låg och grät på golvet för jag inte ville gå igenom en operation. Känslan att vara grå, kall och livlös.

Jag vet inte om det har med uppgivenhet att göra, att jag inte känner mig sådär rädd idag. Likgiltighet är vad jag känner. Tomhet. Dom kan få skära, böja, trycka och dra hur mycket dom vill i mitt knä för det spelar inte längre någon roll. Det har gått för långt nu, jag är bortom räddningen för att komma tillbaka till min älskade sport. Det är för sent. Och därför känns det inte lika skrämmande idag. Nu kämpar jag istället för att kunna leva ett normalt liv, kunna dansa på fester, åka skidor, träna på mina villkor osv. Drömmen om en framtida innebandykarriär togs ifrån mig samma dag som morgondagens operation slogs fast.

Jag får ta vara på det jag har istället. Jag vill tro att jag har haft min otur nu och det kan faktiskt bara bli bättre för min del. Jag kommer bli bra igen. Det kommer fungera. Smärtan försvinner.

Nu har jag precis duschat i descutan (bakteriedödande medel som kan jämföras med vodka) och ska lägga mig i sängen. Har börjat fasta nu också, ingen mat och dryck nu förrän efter operationen. För att öka narkosens förmåga tror jag.

Vi hörs när vi hörs.