Utdrag för några månader sedan innan min tredje operation. Idag, när jag gick ut genom sjukhusets portar för sista jävla gången i hela mitt liv vet jag att jag aldrig mer kommer skåda denna hemska byggnad igen. Aldrig mer. Nu säger dom att jag är fri och klar. Trots att mitt sexmånaderstest inte var komplett, och trots att det gör otroligt ont och även fast knät är ostabilt så är jag färdig. Både kirurgen och sjukgymnasten uppmuntrar mig till att börja med innebandyn igen sakta men säkert. Jag tror faktiskt ingen förstår vilken lycka det är. Det är ett jättekliv i den här snedvridna historien. 17 månader efter det avslitna korsbandet, utsträckta ledbandet, vattnet i knäskålen och benbiten i minisken så ska jag vara kapabel till att röra mig efter mina egna villkor. Det är som att vinna en miljon kronor. Nu handlar det bara om fokus motivation och positiv energi. För jag ska klara det här, snart är jag tillbaka. Snart.

Vi får se hur det går. Måste testa först, antingen vinner jag över mig själv eller så faller jag tillbaka till den jag varit i sjutton månader nu. Det här är något jag kommer ha med mig i hela mitt liv så jag tänker tvinga det till att bli en styrka istället för svaghet.