Skjuter undan problemen och tror att dom försvinner. Flyr iväg från verkligheten och andas litegrann. För vissa dagar måste man vara ensam och ledsen. Vissa dagar är man dömd till att le och likaså tvingad till att hålla fasaden uppe. Men du ser igenom. Det har du alltid gjort. Sätter taggarna utåt och krigar för att slippa prata. Bestämmer sig för att hellre bli dödad av tankarna än förlorad åt orden. Vet inte hur man ska reagera eller vad man ska ta sig till. Har ingen aning om rättigheterna. Det gör fortfarande så extremt ont. Ögon mot ögon, skratt mot skratt, du vinner ändå. För vissa är dömda till att alltid förlora - så varför ska man chansa?