En dag kommer du att vakna upp och inse hur mycket jag var för dig, medan jag kommer vakna upp tillsammans med killen som visste det redan från början.

Jag vet att du klandrar dig själv. Även om du innerst inne vet att det inte riktigt var så. Tittar dig i spegeln ibland och tänker vad fan är det för fel på mig. Du tittar på den där flickan han jämt brukade prata om. Jämför dig med henne även om du vet att du är så mycket bättre. För det handlar inte om ytan, det handlar du skulle kunna vara så mycket bättre. För du tycker om honom. Nästan för mycket. Du bryr dig. För lite. För mycket. Ja nästan för mycket. Så du klandrar dig själv. För allting han säger, för allting han gör. För allting han gjort och allting han kommer att göra. Han lämnade dig och du klandrar dig själv. Kanske borde du inte gjort som du gjorde. Du lyssnar på den där låten. Blundar. Tänker tillbaka. Ångrar lite att du såg honom den där dagen. Ångrar lite alla gånger du skrivit till honom. Visat att du brytt dig. Hade det vart annorlunda om du låtsades att du inte brydde dig när du egentligen brann inuti? Hade det vart annorlunda? Så du ångrar allting. Allting du gjort och allting du sagt. Och nu är allting som det är. Du vill bara dra, låsa in dig i ett rum och glömma bort allting. Du ångrar dig så mycket så att du ångrar att du träffade honom den där dagen. Ångrar att du lät dig själv falla.

Text tagen från www.ohstefanie.devote.se