När orden inte räcker till
Ibland ger jag upp. Jag låter allt bara vara. Så jag lät allting vara för länge. Bara lät det gå. Och när alla sa till mig så höll jag för öronen. Jag skadar ju inte mig själv och hur ska jag känna empati för andra när jag inte känner någon empati alls?. Men så kom jag på. Att jag en gång vart i den sitsen. En gång. Flera gånger. För många gånger. Och det är anledningen varför jag är den jag är idag. Jag kan knappt gråta eller bli arg. Jag känner ingenting. Vart fan tog mitt hjärta vägen? Men nu har jag tagit ett kliv ut från allt. Bara lagt av och vågat säga nej. Och faktiskt gett någon en chans, gett mig själv en chans. Kan han få alla dem där känslorna tillbaka så jag kan bli mänsklig igen? snälla.
tagen av : www.ohstefanie.devote.se
tagen av : www.ohstefanie.devote.se
No emotions left
Jag känner inget längre. Känslolös, det finns inget kvar. Orkar inte ens försöka få liv i mitt psyke. För det är när man inte tror att det kan bli sämre, som det blir det. Jag har aldrig, aldrig någonsin varit såhär svag förut.
Never give up
Muren jag byggt upp var svår att ta ner. En mur som bara blivit starkare och starkare. Muren jag byggt på varje gång jag blivit sviken och sårad. Hur jag tänkte "Jag ska aldrig släppa in någon igen" Men på något sätt lyckades du snirkla dig förbi muren. Du lyckades få mig. Nå mig. Jag kunde känna hur muren sakta men säkert tynade bord. Men du gick. Du tog muren med dig. Jag låg kvar med stenar av sorg runt min kropp. Muren jag byggt upp var svår att ta ner, men ack så lätt att förstöra.
