jag saknar dig fortfarande

Det här inlägget nedanför är ett kopierat inlägg ur mitt arkiv. Det skrevs av mig i april 2009 efter en händelse som skakade mig rejält. En flicka hoppade framför tåget och tog sitt liv. Jag kommer ihåg hur berörd jag blev och hur mycket det påverkade mig. Nu står jag här ca 1,5 år senare och har gått igenom exakt samma sak själv. Min vän ställde sig framför tåget och tog sitt eget liv. Hon bara dog. Slutade existera.

"Malin Karlsson, levde i 15 år.


jag tror inte någon har undgått att missa dödsnyheten om denna flicka .
Malin, 15 år , som gick in i en tågtunnel i stockholm och blev överkörd. självmord eller inte självmord? det finns många variationer kring hennes fall. men det viktigaste är inte hur hon dog, det viktigaste är varför hon dog. 

en tjej som var väldigt bra kompis med Malin, berättade för mig förra veckan att det var faktumet självmord. enligt henne så hade Malin sprungit ner i tågterminalen och ( tillochmed) sagt till vakterna att hon skulle ta livet av sig. då hade dom tydligen bara skrattat åt henne och hånat henne och använt ord som ; yeah right att du ska .. osv. anledningen till att den här bekanta till mig vet allt det här är för att Malin hade smsat henne under kvällen och dom skulle ses. den här tjejen var till och med på väg till station för att hjälpa sin vän som mådde dåligt., men hon hann inte i tid. men vem vet?

en annan historia kring Malin,
som jag läste om, var att hon var ordentligt full och skulle gömma sig för vakterna i tågstationen. då råkade hon av misstag hamna i en tunnel och när tåget kom var det för sent. precis innan hennes död hade hon smsat en vän och skrivit " jag hör hur tåget kommer " . men som sagt, vem vet?

jag vet inte riktigt vad jag ska tro. jag har en känsla av att hon just då för stunden kände sig trött på allt, och det är klart att alkoholen hjälpte till så hon mådde ännu sämre. a moment of depression som ledde till en ung flickas död. men vad vet jag? det här är bara det jag tror. den här tjejen hade hela livet framför sig. hon var lika gammal som jag , hon lever i samma land som mig & pratar samma språk som mig. vi har exakt lika möjligheter i livet. varför skulle just hon dö? hon hade så mycket att se fram emot och så mycket som skulle ske i hennes liv. jag kände absolut inte Malin, men jag tycker det är hemskt att en sån ung människa blir berövad på sitt liv. alla borde ägna en tanke åt Malin, verkligen alla. tänk på flickans familj, vänner, skola . alla som blev påverkade. "

/M

lars winnerbäck, det finns ingen som du.

"inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt
men det skälvde när du rörde vid mig
du var sjutton jag var sexton och jag skolkade från allt
jag ville bara vara med dig
jag ville bara vara med dig

men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du
älskade älskade du"















för det finns alltid en stjärna på himmelen, du måste bara kolla riktigt noga. hon är alltid där.

Önskar jag var en sån person som inte tänker alls. I mitt fall är det precis tvärtom, mitt huvud sprängs av tankar. Det blir för mycket och snart exploderar det. Vet ni varför? För att jag alltid måste vara så jävla stark. Hela tiden. Jag bara måste. För hennes skull och för deras skull. För eran skull. Det skulle bli för jobbigt annars. Men ibland bara går det inte och då kan man inte hålla allt inte, tyvärr, vissa gånger måste känslorna släppas ut. Alla måste få vara svaga ibland, hur ofta eller hur sällan det än är.




vi tänker på dig, rest in peace

Varje söndag tänker jag på dig extra mycket. Vet inte varför. Kanske för att jag redan har ångest. Kanske för vi alltid brukade mysa, gå promenader, äta pizza och summera veckan på söndagar. För länge sedan dock. Saknar dig min jennifer, jag vet att du har det bra nu, att du mår bra nu. För du har funnit din frid. Jag är glad om du är glad. Fast saknaden försvinner fortfarande inte, det kommer den aldrig göra.


kärlek


"igår var jag högst upp imorgon är jag nedanför"

En miljon på banken men ingenting att leva för.



/

jag hatar mitt knä. spyr på det ärligt talat, blir så frustrerad. vet ni vad? nu har tjejen en skada på minisken. underbart. min sjukgymnast säger att vi ska försöka "träna" bort skadan men om det inte går blir det en ny operation om ca 6 månader. Jag var tydligen alldeles för svag i baklåret också, dom har ju tagit två muskel senor därifrån när läkarna gjorde mitt nya korsband. I nuläget är det meningen att jag ska kunna dra en vikt på 20 kg med min ena baklår- vet ni vad jag knappt knappt knappt klarar av? 9 jävla kilo. just nu skulle jag bara vilja hugga av benjäkeln och hoppa på den tills den är så trasig den kan bli och sen kasta den i sjön. That's how i feel right now.

för du står kvar och tittar på medans jag faller handlöst fullt medveten om att det är slutet

Skjuter undan problemen och tror att dom försvinner. Flyr iväg från verkligheten och andas litegrann. För vissa dagar måste man vara ensam och ledsen. Vissa dagar är man dömd till att le och likaså tvingad till att hålla fasaden uppe. Men du ser igenom. Det har du alltid gjort. Sätter taggarna utåt och krigar för att slippa prata. Bestämmer sig för att hellre bli dödad av tankarna än förlorad åt orden. Vet inte hur man ska reagera eller vad man ska ta sig till. Har ingen aning om rättigheterna. Det gör fortfarande så extremt ont. Ögon mot ögon, skratt mot skratt, du vinner ändå. För vissa är dömda till att alltid förlora - så varför ska man chansa?


Jag gör som jag alltid gjort - raderar så fort som möjligt och går vidare.


don't let me go


where did i go wrong and lost a friend

Det var fyra månader sedan idag. Fyra månader utan henne vid liv. Tiden går fort. Saknar henne så mitt hjärta slits ut. Jennifer Lindström, allt är så trasigt utan dig. Jag lovar, jag lever åt dig. Så gott jag kan.



'cause after all you do know best

blir så jävla less på allt och ALLA. fan ta uppsala, ge mig något nytt. jävla skit helvettes fan. vet inte vart jag har mig själv, dras åt alla håll.

med blicken långt borta där varken du eller jag finns, där allting är helat och lyckligt igen.

orkar inte. krampar. sliter och drar.
hela jag brinner. vart finns ljuset.


som ett slag i magen

ibland går det bara inte.


There's just to much that time can not erase

Någonstans, någongång kommer det bli bra. After rain comes sunshine sägs det ju. Vart är solen? Vart finns styrkan? Jag vill inte vänta. Behöver den nu. Medgångarna kommer alldeles för sällan, och när dem väl infinner sig är det i sekunder som sedan direkt försvinner. Jag är trött på att vänta på något som inte finns.


Ta mig tillbaka till tiden jag var lycklig

Blir så jävla arg på mig själv. Har lyckats tappa bort min käraste ägodel, den sak jag håller närmast hjärtat. Som jag fått av en person som betydde allt en gång i tiden. Det var kärlek. Vill bara gå och dö. Ska leta hela natten.

UPDATE: Efter mycket letande är allt i sin ordning igen. Tack. Nu kan jag sova igen.

Ont

I can't tell you that i can't live without you.
I can live without you - i just don't want to.


Korsbandsoperation

Ojojoj. Tänkte försöka blogga lite medans jag är vaken och orkar skriva om operationen. Dagen innan (onsdag) fick jag ju som sagt duscha i descutan. Så jävla äckligt, tänk er att ni duschar i ren vodka. Efter klockan 00.00 fick jag varken äta eller dricka. Åkte upp till sjukhuset dagen efter och blev omhändertagen direkt. Fick lite tabletter, byta om till riktigt snygga sjukhuskläder (not) och fick min säng och garderob och sånt. Fick nålar och rör i armen också, smärtstillande.

Vid det här laget var jag helt uppgiven, det kändes som om läkarna kunde göra vad som helst med mig. Det skulle ändå inte spela någon roll. Jag var inte mig själv.

Blir inkörd på bår till operationssalen där läkarna söver mig. När jag vaknade några timmar senare kände jag den värsta smärtan någonsin, hela benet brann och sved och värkte, galet ont. Läkarna får lite smått panik när dom ser mitt tillstånd så jag får mer morfin och tabletter. Somnade.

Jag sov och vaknade till lite då och då för att få mera tabletter och dricka vatten mellan 12.00 - 18.00. Så trött tjej! Jag var inte ens hungrig trots att jag inte ätit något på över 12 timmar. Tröck i mig en halv macka. Sen skulle jag upp och "vandra" (åka rullstol) lite vilket resulterade i att jag svimmade. Bra där. Sen kom liza och mor min och hälsade på. Låg med dropp och kallsvettades. Blev lite piggare när dom hälsat på mig!

Somnade i min lilla sjukhussäng och vaknade halv sju dagen efter. Det första jag gör när jag vaknar är att svimma ännu en gång när jag skulle upp på toa. Låg och skakade i typ en timme. Kollade ut genom fönstret och hatade min situation. Det blev lite bättre och jag åt litegrann. Kom hem idag runt elva kanske.

Nu ska jag fortsätta knarka tabletter och sova. Det ända jag faktiskt kan göra. En uppsats blev det minsann. Synd det, äsch ni behöver ändå inte läsa det är ju för min egen skull.


mitt fina ben. okej mega bandage haha

gud vilken äcklig bild. haha man kanske inte får lägga ut såna här? :o

jag och liza idag. nattis fotograf!


mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och fler


arg arg arg

ÄR SÅ FÖRBANNAAAAAAAAAAAAAAD HELVETTEEEEEEEEEEES FAAAAAAN. okej. lugna dig nu. nej måste bara få utlopp för min ilska. mycket tjat om knät hit och dit i bloggen, MEN I DON'T GIVE A SHIT RIGHT NOW. herregud.

Idag var jag på "knäkoll" som man tydligen ska gå på innan operationen. Jag slet av korsbandet för ETT JÄVLA ÅR SEDAN. Huuuuuur, jag undrar bara, huuuuuuuuuur kan proffisionella läkare INTE se att ett korsband är av??? Det har tagit dom jävlarna ett år att inse att det faktiskt är trasigt. Jag har till och med gjort en titthålsoperation för att "dom inte riktigt var säkra" på hur det låg till. Är dom efterblivna kan man ju undra.

Om korsbandet upptäckts DIREKT när jag skadade mig (11 oktober 2009) så hade jag vart bra idag. Helt återställd. Jag hade kunnat spela den här innebandysäsongen. Jag hade kunnat åka skidor nu till våren. Kommer jag kunna det nu???? SVAR NEJ.

MEN neeeeeeeeeej så bra har man det inte. Har mått så extremt dåligt över den här skiten i ett år nu, och att veta att jag kunde ha varit bra vid det här laget gör så ont att veta. Nu missar jag massvis med roliga grejer plus en hel innebandysäsong bara för att dom inte upptäckte felet i mitt knä på en gång.

Min slutsats är alltså, Uppsalas sjukvård är ett skämt. Skrattretande. Fyfan.

Oj, känner att detta blev en väldigt aggressiv text. I'm sorry.






Tidigare inlägg Nyare inlägg