Bor själv nu. Sen igår fram tills söndag. Ikväll ska jag vara hemma och få alla jävla skolarbeten ur världen. "Babysitting" aswell. Det regnar och jag ska ut snart. En tuff vecka har passerat, och det värsta är att nästa vecka kommer bli en av de kanske värsta i hela mitt liv.

Torsdag den 23 september är dagen med D. Operationsdagen. Några helvettesmånader is on their way. Mår illa bara jag tänker på det.

"fast måste upp lite tidigare för jag ska hem till jennifer på morgonen och hämta lite kläder och dra med ungen till skolan :]  men det gör inge för vi bor nära varan!" Skrivet av mig här i bloggen, den 27 januari 2009.

Kollade igenom mitt arkiv idag. Gjorde allt för dig och för ditt välmående. Vad som helst, när som helst, bara för dig jennifer. Ändå räckte det inte till. Jag kommer alltid älska dig. Du lever kvar i mig.

Vem är jag? Ja vem är jag. En regndroppe i havet ungefär. Jag heter Matilda Gradin, 17 år gammal och bor i Uppsala. Jag växte upp i fålhagen och bodde där tills jag var 16 år, då mina föräldrar skiljdes. Nyligen alltså. Jag flyttade då till centrum med mamma. Det är det värsta som hänt mig, någonsin, och det skär fortfarande i hjärtat. Det fick mig att tappa tron på kärlek och löften.

Jag går just nu andra året i gymnasiet på JENSEN. Bästa skolan enligt mig, kunde inte ha valt en bättre skola. Dock gick jag först en vecka på Rosendahl i början av ettan men bytte direkt. Jag går i en tjejklass, yes you heard me, bara massa chicks i min klass. Men det är kul det med! Vi har extremt roligt i skolan.

Jag har spelat innebandy sedan jag var sju år gammal. Det är/var en väldigt stor del av mitt liv, lite som en livsstil. Det fick mig att må bra. Nu har jag inte spelat på ett år eftersom jag skadat mitt knä ordenligt. Det har varit en enorm påfrestning och jag har varit nära att ge upp flera gånger efter alla mediciner, operationen, sjukgymnastiken och smärtan. Snart ska jag göra min andra operation.

När jag tagit studenten ska jag resa. Se världen. Uppleva saker. Jag hatar känslan av att leva i en bubbla, precis som jag gör just nu. Jag behöver spänning och förändringar i mitt liv. Mitt drömyrke är författare eller journalist. Jag är tjejen som skriver noveller på fritiden. Tjejen som alltid söker någonting, men inte vet vad.

Vad fan gör jag här? I skit Sverige. I Uppsala. Jag vill vara i New York, Sydney, Dubai, London, Bangkok eller Barcelona. Spelar ingen roll. Jag kan inte längre. Måste bort. Blir galen. Livet är bättre utomlands, deal with it.

Skadad av det verkliga livets onda sida. Lite förstörd och sörjande. Vad gör man? Flyr staden. Flyr verkligheten. Låtsas som det inte hänt. Underhåller sig själv hela tiden så gott det går. Jobbar hårt om dagarna för att slippa tänka. Sover oroligt om nätterna och vaknar ofta gråtande av mardrömmarna som alltid finns där. Men hur mycket jag än försöker förtränga det så kommer sanningen alltid krossa förnekandet. Och det är den känslan som gör mest ont, att hur mycket jag än vill det så kommer du aldrig komma tillbaka igen, Jennifer. Men tankarna om att jag inte räddade dig när jag hade chansen, gör om möjligt ännu ondare.

Det blir säkert bra med innebandyn. Men det skär till i bröstet varje gång jag inser att jag faktiskt inte kan spela. Någonting dör i mig varje gång jag tänker på hur länge det är kvar tills jag är fullt återställd med ett nytt korsband. Avundsjukan tar över mig varje gång jag ser hur andra spelar, skrattar och njuter av tiden dem spenderar med sitt lag.

För er som tycker att det inte är en sån stor sak, försök då att leva utan det ni älskar mest i hela världen, sen kommer ni se att det är långt ifrån simpelt.

dumma jävla innebandyfjolla,
varför valde du den värsta knä-skade-sporten ever????

Close your eyes, clear your heart & let it go.

Att släppa taget och inse att det faktiskt är över och inget du gör kan fixa det igen. Laga det som blev trasigt. Gör det osynligt istället. Glöm det, önska att det aldrig har hänt. På så sätt blir man mindre sårbar.

photo by me

När man vill någonting så mycket att man bara skriker.
Känslan av begär är den värsta känslan. Vill, men får inte.
Hur det nästlar sig in i mitt huvud och stannar tills det vinner.
En kamp som bara inte går att vinna.

Jag känner inget längre. Känslolös, det finns inget kvar. Orkar inte ens försöka få liv i mitt psyke. För det är när man inte tror att det kan bli sämre, som det blir det. Jag har aldrig, aldrig någonsin varit såhär svag förut.

Muren jag byggt upp var svår att ta ner. En mur som bara blivit starkare och starkare. Muren jag byggt på varje gång jag blivit sviken och sårad. Hur jag tänkte "Jag ska aldrig släppa in någon igen" Men på något sätt lyckades du snirkla dig förbi muren. Du lyckades få mig. Nå mig. Jag kunde känna hur muren sakta men säkert tynade bord. Men du gick. Du tog muren med dig. Jag låg kvar med stenar av sorg runt min kropp. Muren jag byggt upp var svår att ta ner, men ack så lätt att förstöra.

En dag kommer du att vakna upp och inse hur mycket jag var för dig, medan jag kommer vakna upp tillsammans med killen som visste det redan från början.

Jag vet att du klandrar dig själv. Även om du innerst inne vet att det inte riktigt var så. Tittar dig i spegeln ibland och tänker vad fan är det för fel på mig. Du tittar på den där flickan han jämt brukade prata om. Jämför dig med henne även om du vet att du är så mycket bättre. För det handlar inte om ytan, det handlar du skulle kunna vara så mycket bättre. För du tycker om honom. Nästan för mycket. Du bryr dig. För lite. För mycket. Ja nästan för mycket. Så du klandrar dig själv. För allting han säger, för allting han gör. För allting han gjort och allting han kommer att göra. Han lämnade dig och du klandrar dig själv. Kanske borde du inte gjort som du gjorde. Du lyssnar på den där låten. Blundar. Tänker tillbaka. Ångrar lite att du såg honom den där dagen. Ångrar lite alla gånger du skrivit till honom. Visat att du brytt dig. Hade det vart annorlunda om du låtsades att du inte brydde dig när du egentligen brann inuti? Hade det vart annorlunda? Så du ångrar allting. Allting du gjort och allting du sagt. Och nu är allting som det är. Du vill bara dra, låsa in dig i ett rum och glömma bort allting. Du ångrar dig så mycket så att du ångrar att du träffade honom den där dagen. Ångrar att du lät dig själv falla.

Text tagen från www.ohstefanie.devote.se